"Livet är underbart just nu"...

4 timmar senare än planerat sa jag utan att tveka, jag överdrev nog lite när jag gissade det. Vi satt ett gäng igår och skulle planera dagens schema. Vi var idag inbjudna på ett evenemang där de skulle samla in pengar för att bygga en matsal på en skola. Det skulle börja 10, så vi tänkte att vi åker dit till halv. När vi kom dit visade det sig att det skulle börja 11 istället, det går väl ann, en timme senare än vi tänkt är väl inte så mycket!? Klockan 3 började det....se där ja, jag hade visst rätt ändå.
Innan jag åkte hit visste jag att saker och ting inte går så snabbt som man är van med hemma och att man får vänta på folk. Jag kan vara förberedd på det efter att ha hört det av människor som har varit i Afrika förut, men när man väl sitter där är det inte kul nånstans. Jag har funderat mycket på det här med tid när jag har varit här. I västvärlden, och speciellt i Sverige ska allt vara så effektivt...tid är ju pengar, eller? Människor här har inte riktigt samma syn på tid. Att människor kommer sent ligger i kulturen, något som man inte ändrar över en natt direkt. Jag kan bara be om tålamod att vänta. Jag har lärt mig mycket av att komma utanför Sveriges gränser och se en annan kultur, testa på det om du inte har gjort det!

Annars glider livet på här. Jag är tillbaka i Tharaka igen efter en skön vecka i Nairobi. Resan från Nairobi tog mig 5,5 timmar i en Matatu.(Matatu är minibussar, tatu är 3 på Swahili. För många år sedan kostade det 3 shilling att åka, därav namnet).

Vattenprojektet börjar äntligen rulla igång, om några veckor, förhoppningsvis, kommer det 3 kilometer rör som ska läggas ner i diket som människorna här har grävt på de senaste två åren. Nu de senaste dagarna har jag gjort mycket byggnads arbete, en toalett och ett staket har det blivit. Jag tycker ändå att jag kan vara ganska effektiv när jag sätter igång och jobbar, det ska jag aldrig säga igen efter att ha sett människorna jobba här. När de väl sätter igång är de som robotar, jobbar i timmar utan rast i 30 graders stakande hetta.

Jag har blivit utsedd till andre motorcykelförare. Vi använder den varje dag när vi ska till kontoret som ligger ca 4 km från där vi bor. Det blev ju dock inte så lyckat i för några dagar sen när jag skulle använda den. Det är marknadsdag här i staden varje torsdag, så det brukar vara mycket poliser ute efter vägarna då. Så när jag hade åkt halvvägs från kontoret för att hämta upp Bernard så kom jag på att det kanske inte var så bra att jag körde den, eftersom jag inte har något internationellt körkort. Precis när jag skulle svänga ut på huvudvägen så såg jag två poliser som stoppade fordon bara 100 meter därifrån. Jag hade ingen lust att chansa att åka förbi och behöva betala nån korrupt polis. Så jag vände, parkerade motorcykeln några meter in på vägen, och gick förbi poliserna istället.

Några människor från min hemförsamling sponsrade med lite pengar innan jag åkte, för de har jag köpt in en volleyboll och en fotboll till en skolan här i området. Så nu åker jag dit en gång gång i veckan och spelar volleyboll med några av eleverna. Det ska tydligen vara en ganska stor sport i Kenya, lite otippat ändå.

Något som det finns många procedurer inom är när man möter en annan människa. Handskakning är en självklarhet, ska det gå rätt till ska man helst skaka hand med alla man möter, speciellt för mig som är gäst i området. En morgonpromenad till kontoret på 4 km kan det lätt bli 20 personer som man skakar hand med.
En syn som inte är helt ovanlig här är att killar håller varandra i handen, för vänskaps skull. Det hände mig för några veckor sen. Jag skulle skaka hand med en kille för att säga hej då, men vi skulle tydligen åt samma håll. Så när jag skulle ta ner min hand igen tog han tag i den...och där gick vi hand i hand under stjärnhimmelen. Måste säga att det kändes lite konstigt, men vad gör man inte för att smälta in i kulturen som finns här, haha.

Annars kan jag bara säga att livet är underbart just nu. Jag försöker bara att njuta av de få veckorna jag har kvar här. Måste säga att jag längtar hem ibland, men det kommer att bli tråkigt den dagen jag lämnar de här sköna människorna.

Jag har tagit många sköna bilder som jag gärna skulle visa, men Internet här är ganska dyrt så jag väntar tills jag åker till Nairobi om nån vecka.

Ha det bra så länge vänner!
Guds välsignelser bröder och systrar!